Historien om Ebbas

När jag växte upp till­bringade jag mycket tid hos min mor­mor Ebba. Mor­mor bodde i samma by som jag, i ett vitt hus med röda knu­tar, liten trädgård med mycket blom­mor och några fruk­t­träd. Hon var känd i byn för att vara duk­tig på att laga mat och fick ofta hjälpa till på stora kalas.

Min mor­mor var en pigg tant alltid på gott humör och alltid klädd i klän­ning och sitt rutiga förk­läde med bröst­lapp och stor ficka framtill, och i den fickan för­va­rade hon nyck­eln till sitt skafferi.

Att hon hade skaf­feriet låst trodde vi berodde på att där fanns mycket värde­full mat, för det var ofta grannarna kom och lånade mat när de fick ovän­tat besök. Då kom de och knack­ade på och frå­gade om det var så att Mor Ebba möjligtvis hade något ur sitt skaf­feri att låna ut. ( jag såg aldrig att någon kom att lämna till­baka det de lånade) Sedan följde en stunds diskuterande vad grannen hade hemma och vad mor­mor kunde låna ut, och till­slut fick grannen vad hon behövde och traskade hemåt.

På kväl­larna tit­tade vi inte på Tv utan det var kort­spel som gällde, Kasino var det första man fick lära sig och sedan 500 och när jag blev lite äldre spelade vi canasta. Då brukade mor­mor säga att nu fick vi lyxa till det lite och så plock­ade hon fram sin nyckel och gick till skaf­feriet och tog fram en påse pun­sch­pra­liner eller geléhal­lon. Men man fick bara ta två sty­cken var för det skulle inte okynnes ätas.

Så en som­mar när jag var ca 11 – 12 år så var jag och min jäm­nåriga kusin hos mor­mor och skulle sova över i tält i hennes trädgård.

Mor­mor lät ytter­dör­ren stå olåst ifall vi blev mörkrädda och ville komma in och lägga oss. Vi låg i våra sovsäckar och berät­tade his­to­rier för varan­dra och fnis­sade. Efter någon timme kände jag att det var dags för toalet­tbesök och klev upp och gick in i huset. För att komma till toalet­ten var jag tvun­gen att passera köket. Tyst tas­sade jag in i köket och fick plöt­sligt se att….DÄR över en köksstol hängde mor­mors förk­läde. Snabbt besökte jag toalet­ten, sen ut i köket och tit­tade på förk­lädet, skulle jag våga känna i fickan ? Jo, jag bara måste, för­sik­tigt, för­sik­tigt sträckte jag fram han­den och körde ner den i fickan och kände skaf­feriny­ck­eln. Han­den for upp och jag rusade ut till min kusin och berät­tade, skulle vi tju­vkika i skaf­feriet ? Först låg vi tysta och fun­der­ade sedan tog vi våra fick­lam­por och tas­sade upp.

In i köket, för­sik­tigt tog vi fram nyck­eln i mor­mors förk­lädes­ficka, smög fram till skaf­feriet, låste upp, öpp­nade dör­ren och lyste in med våra ficklampor .

MEN…………vi bara gapade, för detta skaf­feri som vi trodde båg­nade av mat fanns näs­tan ingent­ing på hyl­lorna. Vi fat­tade ingent­ing. Låste skaf­feriet, lade till­baka nyck­eln och gick ut till vårt tält. Där låg vi tysta och fun­der­ade en god stund innan vi somnade.

Tiden gick och jag glömde hela hän­delsen. Det hän­der så mycket i livet när man växer upp så jag fick annat att tänka på. Så småningom gifte jag mig, fick barn, och min mor­mor gick bort.

Så en kväll när min dot­ter var ca 6 år så ville hon ha pannkakor till kvälls­mat, jag förk­la­rade att jag tror inte jag har ingre­di­enser till pannkakor hemma.

- Men mamma du får väl öppna skaf­feriet och se vad du har!

Och !! som en blixt från klar him­mel äntli­gen förstod jag min mor­mor. Min mor­mor hade inte så mycket i sitt skaf­feri men när grannarna knack­ade på så frå­gade hon ju efter vad de själva hade hemma och till­sam­mans med vad hon själv kunde bidra med så svepte hon ihop någon maträtt. Detta var mor­mors lilla hem­lighet. Hon var en fin­urlig per­son och ville väl inte att andra skulle veta hur det låg till, där­för var skaf­feridör­ren låst.

Min mor­mor såg inga prob­lem bara möjligheter.